På ersättningsbussen mellan Höör och Hässleholm satt jag och stirrade på mitt hjärta på fingret. Sinnesstämningen, som i princip hela dygnet hade varit labilt, blev ännu mer labilt. Såpass labilt att jag helt plötsligt fann mig själv storgråtandes hysteriskt och hejdlöst. Jag är ett väluppfostrat litet flickebarn (och även väldigt påverkad av den svenska attityden) så jag gråter helst inte in public, och speciellt inte själv. På en buss nånstans i den skånska landsbygden.
Jag? Hjärta förevigat på fingret? Vilket skämt. Den är så jävla fin, och jag älskar den. Men det är på ett sätt hyckleri, för jag är inte direkt en särskilt kärleksfull person enligt mig själv som åstadkommit något stort med kärlek, nånsin. Och som den har svikit mig, mer än vad den har älskat mig.
Allting hade samlats inom mig och det bara brast, på ett väldigt olämpligt ställe. Väl hemma står jag med händerna bankandes på mot pappas bröst och skriker i sann tonårspanik. "Varför kan ingen falla för mig! vad är det för fel på mig!" klyscha, huh?
han svarar klockrent. "Jebemti mater da ti jebem, lugna dig för fan, män är svin och ingen ska få nånsin såra min lilla flicka, då får dom med mig att göra!" kan man bli mer jugge eller? Älskar honom.
Sitter och stirrar ännu på hjärtat på mitt långfinger, det är där, och påminner mig hela jävla tiden. När folk frågar mig vad den står för så svarar jag inte. Den står inte för någonting. Jag vill bara svara att jag tycker om formen. Min mamma brukar säga att jag aldrig någonsin kommer finna en människa som kommer älska mig sålänge jag inte älskar mig själv och förändrar mig. Vadå förändra?
Hon jämför mig med min farbror, som har ett x antal grova psykiska sjukdomar, vilka det är nämner jag inte, men han är 40+ och är som en femåring. Han bor med sina föräldrar, har aldrig lagat något svårare än nudlar och är naivast i världen. Och min mamma jämför mig med honom. Jag blir alltid så hopplöst förkrossad, inte för att hon säger det, utan för att hon har rätt. Och jag kämpar som fan för att hålla tillbaks min barnsliga mentalitet så jag inte uppfattas som naiv, men jag är så jävla naiv. Blåögd, bokstavligt och bildligt talat.
"det är inte snefyllorna som är snea helena, det är du som är det"
lördag 5 juni 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)

1. Jag saknar dig
SvaraRadera2. Jag hatar kärlek, de förstör allt, förstörde nästan vår resa lite. berättar när jag kommer hem