"allting uppstod ur ingenting"
"I centrum av händelsehorisonten (som ju är en sfärisk yta eller volym) befinner sig en singularitet, en plats där allmänna relativitetsteorin förutsäger att rumtiden är oändligt krökt, det vill säga gravitationen är oändligt stark. Rumtiden innanför händelsehorisonten är egendomlig såtillvida att singulariteten bokstavligen är den enda möjliga framtiden och alla partiklar inom händelsehorisonten rör sig tvunget mot den."
därför vill jag gärna tro att det man drömmer, faktiskt sker på riktigt någonstans i ett annat universum. drömmar kan ju vara så bisarra, men ändå kännas så verkliga på nåt sätt att det måste finnas en plats för dom att utspelas någonstans. någonstans långt bort antagligen.
i natt drömde jag om mig själv, och att jag fick utlopp för varenda lilla känsla jag burit inom mig. jag står sällan upp för mig själv, är konflikträdd, naiv och har en väldigt dålig självkänsla, villket resulterar i att folk utnyttjar mig väldigt lätt och väldigt gärna. i drömmen rev jag sönder deras ansikten, slog med mina nävar i väggen och skrek för full hals allt det där jag velat säga men som jag höll inombords istället. jag klädde av mig, drack sprit, krossade flaskorna mot marken och kände euforin totalt översvämma mig. hjärtat slog och för första gånger på månader grät jag, men av lycka, för att allting jag velat säga äntligen kom upp till ytan. och det bästa av allt var att dom mådde så dåligt över det här, dom grät och kollade bedjande på mig, jag bara skrattade. till slut isolerade dom mig i ett stort tomt trärum på ett övergivet skepp och skickade ut mig till havs. och där vaknade jag.
nu sitter jag i hörnet av soffan och önskar att jag i alla fall var 10% den helena jag var i drömmen, sitter och inväntar sötebrödsdagar tyst och snällt med den eviga, naiva tron om att en dag kommer allting att ge mig en lång och kärleksfull kram, men tills dess får jag nöja mig med tanken på att jag är en stark jävla biatch nånstans i galaxen zorbax

Inga kommentarer:
Skicka en kommentar